Den har stått där i bokhyllan och samlat damm. Jag har lyft den in och ut några gånger,tummat på bladen och ställt tillbaka. Jag har helt enkelt varit tvungen att bli klar med min egen sorg .

Inte så att jag blivit drabbad direkt utan mer indirekt. Jag har stirrat cancern rakt in i sitt mest jävulska form när den drabbade min mormor. Jag skulle ljuga om jag sa att vår relation till stor del var bra för det var den aldrig. Den relationen har plöjt fåror i mig men fårorna har växt igen och nu kan jag känna att det till och med blommar.

Det är just därför jag kan närma mig boken. Den handlar om livet. En del drabbas sent i livet som min mormor en del drabbas väldigt ung såsom Kristian. Boken bränner och berör men jag ska läsa vidare