Som den musiknörd jag är så scannar jag de flesta sociala medier för att upptäcka ny och intressant musik. I dagens samhälle där man via exempelvis Spotify bara klickar sig vidare mellan den oerhörda mängd av låtar som finns att tillgå är det lätt att missa en hel del bra musik. Desto bättre stannade jag upp vid detta band.

Som av en slump dök detta band upp i mitt Instagram flöde. Först fick jag ett sug beroende på snygga bilder från studio och diverse liveklipp, sen började jag kommentera deras bilder. Vad som var extra roligt var att få svar. Band som   försöker slå sig fram borde inte underskatta denna lilla del. Många bemödar sig ej att svara vilket såklart kan ha sin naturliga orsak. Att få svar är något som jag dock uppskattar oerhört. Att sedan få chansen att skriva några rader om bandet är fantastiskt.

I sin presentation bekriver bandet sig som ett nystartat rockband men trots detta har de hunnit bygga upp ryktet som ett riktigt bra liveband. Jag har ännu inte haft chansen att se bandet men hoppas att ges chansen till det vid tillfälle.

Tillfällen borde det bli dels då bandet precis som jag är 08-baserad och dels utifrån låten som är rock när den är som mest välmående, en sån där låt som man bara vill lyssna på repeat om och om igen. Man kan väl enklast beskriva soundet som svängig gitarrbaserad rock med touch av både 60 och 70-talet. Musiken är som ni förstår smittande och lätt beroendeframkallande. Sången sitter som handen i handsken och ger en dimension till i det fylliga ljudlandskapet som Svartanatt erbjuder lyssnaren.

Låten heter Demon.Bandet säger själv att låten handlar om en människas längtan att hitta den rätta vägen, att bli fri från alla begär men att demonen slår till när man minst anar det och den gör allt den kan för att sätta klorna i din själ. Efter att ha lyssnat ett otal gånger så undrar jag om jag verkligen vill komma loss ? Detta är som sagt högkvalitativ rock av ypperlig klass. I en värld där jag får bestämma så borde bandet ha en ljus framtid famför sig och detta skulle med lätthet kunna bli nåt som går på andra radisostationer än enbart svenska

I somras spelade bandet även in en musikvideo till låten. Detta under ledning av filmskaparen Vincent "Pussel" Widegren. Videon finns redan nu tillgänglig på Youtube 

Svartanatts debutalbum är planerat att släppas under våren 2016 och det är något som jag ser frame mot med stort hopp. Kanske erbjuds vi fler smakprov innan dess då denna låt är en av tre som spelades in vid samma tillfälle?

Den har stått där i bokhyllan och samlat damm. Jag har lyft den in och ut några gånger,tummat på bladen och ställt tillbaka. Jag har helt enkelt varit tvungen att bli klar med min egen sorg .

Inte så att jag blivit drabbad direkt utan mer indirekt. Jag har stirrat cancern rakt in i sitt mest jävulska form när den drabbade min mormor. Jag skulle ljuga om jag sa att vår relation till stor del var bra för det var den aldrig. Den relationen har plöjt fåror i mig men fårorna har växt igen och nu kan jag känna att det till och med blommar.

Det är just därför jag kan närma mig boken. Den handlar om livet. En del drabbas sent i livet som min mormor en del drabbas väldigt ung såsom Kristian. Boken bränner och berör men jag ska läsa vidare

Igår var jag på middag på vårt företags Sverigekonferens. I fina miljöer på Lastberget i Bålsta närmare bestämt.Jag var ditbjuden fast jag slutar på företaget den 1 dec. Eftersom mycket handlar om framtiden och jag inte är en del av den så kändes det naturligt att inte vara med under dagen utan istället arbeta och stödja upp det egna kontoret.

Det kändes aningen lyxigt att få glida in och träffa alla och bara sitta och prata. Eftersom vi är så utspridda över landet är detta enda tillfället vi har möjlighet att ses allihopa. Maten var precis som sällskapet top notch ändå så finns den där jobbiga känslan.

Jag är på väg mot något annat och jag kommer inte att få ha dessa människor omkring mig efter 1 dec

Det hade varit aningen enklare om jag valt att sluta för att jag inte trivdes men nu är det på grund av andra skäl såsom logistiska och familjeskäl. Visst är jag säker på att jag träffar en massa nya bra människor men denna tid som jag jobbat på Olivia har varit bland de bästa i mitt yrkesliv. De personer som är företagets själ är bland de bästa jag fått chansen att arbeta med.Så genuina,underbara och på tårna inför de utmaningar som finns. Man möts alltid av ett vänligt ord när man ses så också igår. 

Inser att jag nog haft en rätt central plats i företaget och att min person varit uppskattat vilket värmer oerhört.

Så tack alla underbara Olivianer för en underbar kväll. Ni är och förblir helt fantastiska !

I fredags kväll kunde jag springa igenom sista passet inför Brotorp imorgon söndag.

Trots ofrivilligt uppehåll på några dagar då jag haft en krånglande hals kändes det som att det fanns ett tryck i steget,nästan så att det kändes som att jag flöt strax ovan asfalten.
Härlig känsla när det känns så för det känns som att man springa hur långt som helst.

Inorgon är det så dags för ett nytt lopp. Grundplanen för hösten var egentligen halvmaran i Stockholm men då Brotorp Trail Run dök upp kändes det både som ett bättre och roligare alternativ. Främst för miljön man springer men också därför att jag får några extra km,dessutom på samma underlag som Sörmlands Ultra Maraton som jag springer den 10 oktober.

Jag har kunnat träna på bra tack vare min löpcoach Ingmarie. Det har blivit så mycket roligare med olika inslag än bara löpning och jag har fått så många enkla råd att tänka på som hjälpt mig framåt.

Hon levererade dessutom ett mycket roligt besked då hennes magnetröntgen visade att det inte behövdes någon operation för hennes del ?. Det gjorde nog mig lika glad.

Imorgon står jag lust och glädjefylld på startlinjen.Ser fram emot 25 sköna km tillsammans med några vänner.

Ha en fin lördagskväll !

För 3 år sedan drygt så var vikten och konditionen en helt annan än vad den är idag. Jag hade nog inte sprungit många meter sen jag slutade spela fotboll vid 15 år. Vantrivselkilona var många och trösten var att äta mer onyttigt.

Det skulle dock komma till en punkt då polletten trillade ner. Sakta men säkert började jag ändra rörelsemönster och sen dess har jag successivt ökat. Succesivt har sträckan kroppen orkat släpa sig runt blivit till löpning. Numera är löpningen en otroligt viktig del i mitt liv.Dock kom jag i vinter/vår till en lite platå där jag var tvungen att ta hjälp av någon annan.

Denna annan heter Ingmarie och är löpcoach bland annat. Jag hade anmält mig till mitt första maraton och jag tog aningen lätt på uppgiften. Jag minns så väl när det plingade i telefonen och orden som stod där brände in i hjärtat. Mest för att orden var ren ärlighet. Mest för att jag behövde höra dessa. Hur skulle jag klara en mara med så lite träning ?

De blev bensinen som gjorde att jag bara var tvungen att motbevisa att hon hade fel.
Jag skulle minsann bevisa att jag skulle korsa mållinjen på mitt första maraton. Jag ökade träningsdosen men var ändå inte där att jag tyckte det gick lätt men kul det var det.

Målgången blev av och den lycka när jag klev på målplattan det var nog att liknas vid mental positiv kollaps. Tårarna eller regnet droppade ner från en trött men otroligt lycklig kropp.

Orden vid nästa pling på telefone hade ersatts av de finaste ord jag hört i mitt löparliv

Just nu är jag mindre än en månad från nästa utmaning. Pirret finns där men jag kommer och jag ska klara av det. 5 mil är en gigantisk utmaning men all träning som jag genomfört gör mig stark i psyket. Det kommer inte att vara lätt men det ska gå.

För all hjälp med min träning vill jag rikta ett varmt tack till dig. Jag hoppas vid alla jordens underverk att det inte är nåt allvarligt i benet och att du kommer iväg på din tripp Ingmarie. Jag håller tummar och tår så de nästan blir blåa. Schysst motpol till mina tappade naglar :-)

Keep the spirit

Som kontinuerlig inköpare av skivor (ja jag vet jag är en fossil ) ? så är detta närmast en religiös upplevelse.

Äntligen äger jag den och den är värld varenda krona

Försenade tåg både på väg till och från jobb. Lite drygt när man bor i Stockholm och jobbar i Västerås. Vanligtvis ta resan ca 1 timme (när SJ inte är försenad vill säga och det händer alltför sällan), komprimerat måndagsmöte med jobbig punkt(mer om det i senare inlägg) .

Ed Harcourt i lurarna fick mig att minnas tillbaka till 2001 och Here Be Monsters. Så magisk skiva men en vidrig tid i mitt liv.

Sängläge och imorgon kväll kan jag skrika ut nyheten som bubblar inombords.

To be continued

Tvivlen var många,skulle detta gå? I min tanke hade jag otaligt många gånger gjort det. Vad det var jag hade gjort undrar ni kanske? Jo fantiserat om hur det skulle kännas att gå i mål på mitt första maraton.

Hur många gånger vet jag inte men nog har tanken funnits på löpbandet, i sängen när jag ska sova, i drömmen och ute längs stans många asfaltsprydda vägar. Den har funnits med mig dag och natt

Nu stod jag alltså där vid starten med en stigande nervosistet. Vad jag var nervös för var mest att jag inte skulle klara sträckan,att jag skulle få kliva av. Precis som jag skulle vara den ende ? Vem skulle bry sig ? Troligtvis ingen förutom jag.

Första varvet sprang jag på ren eufori. I början av andra varvet högg det till i mitt knä och jag var tvungen att gå. Tanken fanns att that was it,det blir ingen målgång för mig men knäet slutade ömma efter ett tag.

Det gick inte snabbt på andra varvet och den dåliga grundträningen visade sitt fula tryne. Jag hade nog inte insett hur jobbigt det faktiskt är att springa 42195 m. Inte konstigt kanske eftersom jag aldrig gjort sträckan förut ?

Tack vare mitt pannben masade jag mig dock närmre och närmre mål och när jag svängde in på Stockholm Stadion var jag både rejält kall och rejält tom i benen och när jag korsade mållinjen och det sjönk in i skallen att jag klarat det så kom tårarna.

Trots att det var jobbigt fanns känslan av att det här kommer jag göra igen och det här är bara början på nåt större. Jag har redan en plan för våren och kommande höst men de håller jag för mig själv en stund till?

Klart är i alla fall att höstens stora utmaning närmar sig. 10 oktober är det jag mot 50 km ultra och jag bara älskar känslan av det

Bilden är från halvmara i Barcelona. Ett lopp som är ett måste för alla löpälskare