Igår var jag på middag på vårt företags Sverigekonferens. I fina miljöer på Lastberget i Bålsta närmare bestämt.Jag var ditbjuden fast jag slutar på företaget den 1 dec. Eftersom mycket handlar om framtiden och jag inte är en del av den så kändes det naturligt att inte vara med under dagen utan istället arbeta och stödja upp det egna kontoret.

Det kändes aningen lyxigt att få glida in och träffa alla och bara sitta och prata. Eftersom vi är så utspridda över landet är detta enda tillfället vi har möjlighet att ses allihopa. Maten var precis som sällskapet top notch ändå så finns den där jobbiga känslan.

Jag är på väg mot något annat och jag kommer inte att få ha dessa människor omkring mig efter 1 dec

Det hade varit aningen enklare om jag valt att sluta för att jag inte trivdes men nu är det på grund av andra skäl såsom logistiska och familjeskäl. Visst är jag säker på att jag träffar en massa nya bra människor men denna tid som jag jobbat på Olivia har varit bland de bästa i mitt yrkesliv. De personer som är företagets själ är bland de bästa jag fått chansen att arbeta med.Så genuina,underbara och på tårna inför de utmaningar som finns. Man möts alltid av ett vänligt ord när man ses så också igår. 

Inser att jag nog haft en rätt central plats i företaget och att min person varit uppskattat vilket värmer oerhört.

Så tack alla underbara Olivianer för en underbar kväll. Ni är och förblir helt fantastiska !

I fredags kväll kunde jag springa igenom sista passet inför Brotorp imorgon söndag.

Trots ofrivilligt uppehåll på några dagar då jag haft en krånglande hals kändes det som att det fanns ett tryck i steget,nästan så att det kändes som att jag flöt strax ovan asfalten.
Härlig känsla när det känns så för det känns som att man springa hur långt som helst.

Inorgon är det så dags för ett nytt lopp. Grundplanen för hösten var egentligen halvmaran i Stockholm men då Brotorp Trail Run dök upp kändes det både som ett bättre och roligare alternativ. Främst för miljön man springer men också därför att jag får några extra km,dessutom på samma underlag som Sörmlands Ultra Maraton som jag springer den 10 oktober.

Jag har kunnat träna på bra tack vare min löpcoach Ingmarie. Det har blivit så mycket roligare med olika inslag än bara löpning och jag har fått så många enkla råd att tänka på som hjälpt mig framåt.

Hon levererade dessutom ett mycket roligt besked då hennes magnetröntgen visade att det inte behövdes någon operation för hennes del ?. Det gjorde nog mig lika glad.

Imorgon står jag lust och glädjefylld på startlinjen.Ser fram emot 25 sköna km tillsammans med några vänner.

Ha en fin lördagskväll !

För 3 år sedan drygt så var vikten och konditionen en helt annan än vad den är idag. Jag hade nog inte sprungit många meter sen jag slutade spela fotboll vid 15 år. Vantrivselkilona var många och trösten var att äta mer onyttigt.

Det skulle dock komma till en punkt då polletten trillade ner. Sakta men säkert började jag ändra rörelsemönster och sen dess har jag successivt ökat. Succesivt har sträckan kroppen orkat släpa sig runt blivit till löpning. Numera är löpningen en otroligt viktig del i mitt liv.Dock kom jag i vinter/vår till en lite platå där jag var tvungen att ta hjälp av någon annan.

Denna annan heter Ingmarie och är löpcoach bland annat. Jag hade anmält mig till mitt första maraton och jag tog aningen lätt på uppgiften. Jag minns så väl när det plingade i telefonen och orden som stod där brände in i hjärtat. Mest för att orden var ren ärlighet. Mest för att jag behövde höra dessa. Hur skulle jag klara en mara med så lite träning ?

De blev bensinen som gjorde att jag bara var tvungen att motbevisa att hon hade fel.
Jag skulle minsann bevisa att jag skulle korsa mållinjen på mitt första maraton. Jag ökade träningsdosen men var ändå inte där att jag tyckte det gick lätt men kul det var det.

Målgången blev av och den lycka när jag klev på målplattan det var nog att liknas vid mental positiv kollaps. Tårarna eller regnet droppade ner från en trött men otroligt lycklig kropp.

Orden vid nästa pling på telefone hade ersatts av de finaste ord jag hört i mitt löparliv

Just nu är jag mindre än en månad från nästa utmaning. Pirret finns där men jag kommer och jag ska klara av det. 5 mil är en gigantisk utmaning men all träning som jag genomfört gör mig stark i psyket. Det kommer inte att vara lätt men det ska gå.

För all hjälp med min träning vill jag rikta ett varmt tack till dig. Jag hoppas vid alla jordens underverk att det inte är nåt allvarligt i benet och att du kommer iväg på din tripp Ingmarie. Jag håller tummar och tår så de nästan blir blåa. Schysst motpol till mina tappade naglar :-)

Keep the spirit

Som kontinuerlig inköpare av skivor (ja jag vet jag är en fossil ) ? så är detta närmast en religiös upplevelse.

Äntligen äger jag den och den är värld varenda krona

Försenade tåg både på väg till och från jobb. Lite drygt när man bor i Stockholm och jobbar i Västerås. Vanligtvis ta resan ca 1 timme (när SJ inte är försenad vill säga och det händer alltför sällan), komprimerat måndagsmöte med jobbig punkt(mer om det i senare inlägg) .

Ed Harcourt i lurarna fick mig att minnas tillbaka till 2001 och Here Be Monsters. Så magisk skiva men en vidrig tid i mitt liv.

Sängläge och imorgon kväll kan jag skrika ut nyheten som bubblar inombords.

To be continued

Tvivlen var många,skulle detta gå? I min tanke hade jag otaligt många gånger gjort det. Vad det var jag hade gjort undrar ni kanske? Jo fantiserat om hur det skulle kännas att gå i mål på mitt första maraton.

Hur många gånger vet jag inte men nog har tanken funnits på löpbandet, i sängen när jag ska sova, i drömmen och ute längs stans många asfaltsprydda vägar. Den har funnits med mig dag och natt

Nu stod jag alltså där vid starten med en stigande nervosistet. Vad jag var nervös för var mest att jag inte skulle klara sträckan,att jag skulle få kliva av. Precis som jag skulle vara den ende ? Vem skulle bry sig ? Troligtvis ingen förutom jag.

Första varvet sprang jag på ren eufori. I början av andra varvet högg det till i mitt knä och jag var tvungen att gå. Tanken fanns att that was it,det blir ingen målgång för mig men knäet slutade ömma efter ett tag.

Det gick inte snabbt på andra varvet och den dåliga grundträningen visade sitt fula tryne. Jag hade nog inte insett hur jobbigt det faktiskt är att springa 42195 m. Inte konstigt kanske eftersom jag aldrig gjort sträckan förut ?

Tack vare mitt pannben masade jag mig dock närmre och närmre mål och när jag svängde in på Stockholm Stadion var jag både rejält kall och rejält tom i benen och när jag korsade mållinjen och det sjönk in i skallen att jag klarat det så kom tårarna.

Trots att det var jobbigt fanns känslan av att det här kommer jag göra igen och det här är bara början på nåt större. Jag har redan en plan för våren och kommande höst men de håller jag för mig själv en stund till?

Klart är i alla fall att höstens stora utmaning närmar sig. 10 oktober är det jag mot 50 km ultra och jag bara älskar känslan av det

Bilden är från halvmara i Barcelona. Ett lopp som är ett måste för alla löpälskare

Hösten med de olika aktiviteter vi har är verkligen här. Kvar i minnet är sommaren med alla de goda minnena. Semester ,zoobesök, Malmö och Köpenhamn, barnens första träff med farfar. Nu ersatta av vardagliga saker såsom skola,jobb och förskola samt simskola.

Kul att se hur vår äldsta dotter förkovrar sig i vattnet från gång till gång. Samtidigt som hon successivt blir tryggare och tryggare i vattnet drömmer jag mig bort via musiken i hörlurarna i väntan på att simlektionen ska ta slut.

Som vuxen får vi inte vara inne vid bassängen men ser allt vad som händer via glasrutan.

Morgonens soundtrack är Unida. Deras Coping with the Urban Coyote är smått magisk i sin genre.

Over and out

Eller hur ? Tvärtom känns det ganska trivsamt. Nu är ju jag inte lastgammal utan nyss fyllde 40 men ändå.

I takt med att siffran ökar så blir erfarenhetsbanken större och större och ibland gör jag uttag ur den vilket ofta leder till en större summa tillbaka än vad jag själv har givit.

Det här med att investera och åter investera i sin omgivning utan att veta att man får nåt tillbaka är nåt varje människa skulle pröva på .

Ett vänligt ord till din medmänniska ökar oftast temperaturen i relationen och då ofta i en positiv bemärkelse. Det är iaf min erfarenhet. Om det inte gör det så kan du iaf känna den inre värmen att du kunnat formulera ett vänligt ord till någon annan.

Jag är tillbaka för att jag alltid gillat att skriva olika bokstäver stapplade på varandra och för att fundera och tänka lite.

Jag väntar mig inte att bli läst utan använder denna plats som ett ventilationssystem för mig själv

Ha en fin fredagkväll