Tvivlen var många,skulle detta gå? I min tanke hade jag otaligt många gånger gjort det. Vad det var jag hade gjort undrar ni kanske? Jo fantiserat om hur det skulle kännas att gå i mål på mitt första maraton.

Hur många gånger vet jag inte men nog har tanken funnits på löpbandet, i sängen när jag ska sova, i drömmen och ute längs stans många asfaltsprydda vägar. Den har funnits med mig dag och natt

Nu stod jag alltså där vid starten med en stigande nervosistet. Vad jag var nervös för var mest att jag inte skulle klara sträckan,att jag skulle få kliva av. Precis som jag skulle vara den ende ? Vem skulle bry sig ? Troligtvis ingen förutom jag.

Första varvet sprang jag på ren eufori. I början av andra varvet högg det till i mitt knä och jag var tvungen att gå. Tanken fanns att that was it,det blir ingen målgång för mig men knäet slutade ömma efter ett tag.

Det gick inte snabbt på andra varvet och den dåliga grundträningen visade sitt fula tryne. Jag hade nog inte insett hur jobbigt det faktiskt är att springa 42195 m. Inte konstigt kanske eftersom jag aldrig gjort sträckan förut ?

Tack vare mitt pannben masade jag mig dock närmre och närmre mål och när jag svängde in på Stockholm Stadion var jag både rejält kall och rejält tom i benen och när jag korsade mållinjen och det sjönk in i skallen att jag klarat det så kom tårarna.

Trots att det var jobbigt fanns känslan av att det här kommer jag göra igen och det här är bara början på nåt större. Jag har redan en plan för våren och kommande höst men de håller jag för mig själv en stund till?

Klart är i alla fall att höstens stora utmaning närmar sig. 10 oktober är det jag mot 50 km ultra och jag bara älskar känslan av det

Bilden är från halvmara i Barcelona. Ett lopp som är ett måste för alla löpälskare